Kula World, eller Kula Quest i Japan och Roll Away i USA släptes till Playstation i slutet av -90talet av det Svenska företaget Game Design Sweden AB. Kula World går ut på att leda en kula genom svåra labyrinter högt upp i skyarna. Labyrinter utan vare sig väggar eller stödskenor och tyvärr kan inte puffiga moln heller rädda dig utan faller du ut så faller du ner mot en säker död. Tack och lov får du fler chanser än en.

Kula World var när det begav sig ett snyggt spel med skön grafik och läckra ljudspår. Kontrollen var så vitt jag minns precis och inte så krånglig. Det ska tydligen inte vara så bökigt att styra en kula sade en på Game Design Sweden. Minns när jag fick demon i Svenska Playstation Magasinet och spelade som en tok. Fanns endast en bana men det spelade ingen roll. Kula World var bra kul och ett spel som jag fastnade för direkt. Simpel njutning i ett Svenskt nötskal.

Fullversionen bjöd på mängder av nivåer, olika sorters bollar med olika egenskaper med fördelar respektive nackdelar. Man kunde också köra in i diverse objekt för att påverka omgivningen. Timglas för att få tiden att sakta ner etc. Inte nog med att du var tvungen att akta dig för att falla ut utan du fick också lov att akta dig för faror så som flygande klot och taggar i marken. Ordentligt läskigt.

Ännu ett spelminne är Playstation och PC klassikern Loaded. Tror dock att det bara var uppföljaren som såg ljuset på PC. Originalet Loaded spenderade jag sommarlovsmornar samt kvällar med. Ensam eller tillsammans med en kompis. Roligast var att lira två då Loaded bjöd på sinnessjuka mängder action.

Musiken är det jag minns allra bäst från Loaded och tätt efter är alla knasiga karaktärer. Loaded gick kort och gott ut på att mörda, rensa och förgöra alla fiender på en bana och ta sig till målet. Under sin gång kunde spelaren plocka upp diverse vapenuppgraderingar och hälsa. Var och en av alla karaktärer hade ett specialvapen till sitt förfogande. Alla med sina egna stil.

Loaded var svårt. Brutalt svårt och krävde att man verkligen visste vad man skulle och när man skulle använda supervapnet. Eftersom varje bana innehöll allt tuffare motstånd var kraven på att bli bättre hela tiden aktuellt. Loaded var i princip omöjligt för mig som liten ensam spelare. Men med en kompis som sagt tog vi oss ganske långt in i spelet. Klarade det aldrig. Men var säkert nära. Hur som helst så bjöd Loaded på några av dem mest intensiva speltimmarna i mitt gamerliv.

Sent from My iPhone!

Många gamla spelminnen har dykt upp i skallen på mig de senaste dagarna nu. Ett av dem är gamla Jumping Flash till Sony Playstation, utvecklat av Exact co och utgivet 1995. Det var en gammal kompis till mig som hade Jumping Flash och var bland det första jag såg till Sonys gråa best.

På den tiden, vi gick i årskurs 2 om jag inte minns helt fel, spenderade jag och min kompis en hel del tid vid Jumping Flash. Det var ett svårt spel som i grund och botten gick ut på att hoppa. Man skulle hoppa mellan plattformar, samla på föremål och ha ihjäl fiender – och bossar naturligtvis.

Spelomslaget avslöjar att Jumping Flash kaninen är av mekanik modell. En robotkanin? Jo, tydligen går det hem. Jag gillar omslaget väldigt mycket. Det är inbjudande, trevligt att se på och den mekaniska kaninen är ganska söt. Vem snuskgubben i bakgrunden är har jag ingen aning om. På omslaget syns också ett urval av dem världar man färdas genom under spelets gång. Bara tanken av att allt är uppe bland molnen gör mig snurrig. Inte så konstigt med min svindel. Typsnittet är jag lite si och så kring men det passar in ändå.

Minns lite vagt musiken som var en mix av galna Japaner i för små trosor och Leif GW. Heltokig men passade Jumping Flash perfekt. Det kom även ut en uppföljare, Jumping Flash 2 som handlade om ungefär samma sak. Då med lite snyggare grafik och rappare speltempo.

Originalet är dock det spel som sitter djupast i mitt spelhjärta. Idag vet jag inte om det skulle gå att spela utan att få en polygonisk chock. Grafiken är ute sedan länge tillbaka fast för inte så länge sedan släppte Sony en nyrelease av Jumping Flash till PSN store för nerladdning. Har du inte spelat Jumping Flash och är sugen. Se till att få ner det den vägen istället med möjlighet till uppskalad HD grafik och uppdaterade texturer.

Det slog mig när jag klev upp idag att det var år och dar sedan jag spelade Lifeforce Tenka, eller Tenka som det kallades. Tenka är och var ett utav dem första spelen till Sony Playstation och släptes 1997. Tenka är en förstapersonsskjutare som påminner lite om Metroid Prime.

Minns att kontrollen var svinsvår och spelet i sig nästan helt hopplöst omöjligt svårt. Dog hela tiden. Grafiken var kung (fast idag lär jag få äta upp det) och speltempot uppskruvat till max. Det riktiga spelet testade jag aldrig utan jag tillsammans med en kompis spelade demon om och om igen. Den demon man fick med vid köpet av den första versionen av Playstation fanns Tenka samt en rad andra spel med på.

Tenka är egentligen ett obetydligt spel som inte direkt betyder något för mig. Men jag brukar tänka på det från stund till stund just för att det var så svårt men samtidigt intressant. Massvis med häftiga vapen vilket var allt jag efterfrågade från spel på den tiden.

Condemned, utvecklat av Monolith (samma skaparna av bland annat F.E.A.R.) var ett av dem första spelen som släptes till Xbox360 när det begav sig 2005. Än idag är Condemned utan tvekan ett av dem mest skrämmande och snyggaste spel den här generationen. Ljuseffekterna är en del av tekniken i Condemned som imponerar än idag.

Vi följer en intressant kriminalhistoria tillsammans med agenten Ethan Thomas och en helt vanlig dag på jobbet. En mördare härjar i staden och det är din uppgift att ta reda på allt du kan för att sedan sätta dit honom eller henne. Condemned skiljer sig lite från andra spel i genren. Här måste spelaren agera snabbt och tänka taktiskt. I strider inser man snabbt att tillhyggen så som järnrör, plankor eller yxor passar bättre än pistoler och andra skjutdon.

Problemlösning är nyckeln för att ta sig vidare. Och att stanna vid liv. Varje nivå har sina egna problemlösningar som spelaren måste bemästra. Varje nivå har också hemligheter där Ethan Thomas kriminalutrustning kommer väl till hands. En del nivåer bygger helt uteslutet på att man använder sig av den för att finna bevis och ta sig vidare.

Är du en spelare som gillar spel med tät handling (precis som jag) och som erbjuder en ordentlig utmaning? Då är Condemned absolut spelet för dig. Uppföljaren Condemned 2: Blood Shots är en direktuppföljare till första spelet så därför är det starkt rekommenderat att du spelar igenom det först.

Spel: Burnout 3 (Fast hela serien egentligen.) 
Format: Xbox/Xbox360

Racing har på senare år blivit en het favorit för mig när det kommer till spel. Jag äger ingen bil eller körkort i verkliga livet. Men i spelvärlden är jag riktigt grym på bilkörning. Faktum är att jag älskar racing spel och att köra bil digitalt. Burnout är en spel serie som satt djupa bromsspår i mig under alla dessa år. Det började 2005 med att jag var hemma hos min syster och spelade Burnout 3 Takedown på hennes sambos projektor. Burnout på 90″ är något helt ofatbart och jag blev från och med den dagen helt bortblåst. Jag köpte spelet någon vecka senare och satt bokstavligen fast i soffan dag in och dag ut. Spelade till och med på nätterna (även vardagarna..) tills ögonen inte stod ut längre. Burnout 3 Takedown har givit mig ofatbart mycket tillbaka. Ett av de spelen som jag känt mig riktigt nöjd med när jag gick hem med det från butiken. Ännu nöjdare är jag idag för att jag köpte det och spelade igenom det.

Det har bara fortsatt, vilket jag såklart hoppas att det fortfarande gör. Burnout Revenge köpte jag våren 2006 några månader efter releasen av Xbox 360. Burnout Revenge tog mig liksom Burnout 3 Takedown med storm så det skrek om det. Jag tycker personligen det är snäppet värre och vassare än Takedown. Historien ser inte annorlunda ut med Revenge utan jag satt dag som natt och pressade. Dem där 599 kronorna som jag betalade för spelet har jag spelat igen sen länge tillbaka. Och tur är väl det.

Halva våren och hela sommaren satt jag med Burnout Revenge och verkligen stormtrivdes. Racing och Burnout har gett mig så mycket. Jag är så glad att jag kom i bekantskap med den här racing serien när jag väl gjorde det. Det enda egentligen jag inte förstår är varför jag inte köpt Burnout Paradise ännu, vilket jag njöt av lika mycket. Burnout Paradise ska bli mitt, det vet jag. Frågan är bara när.

Det finns få spel som gjort mig så beroende framkallande. Speciellt inom genren racing. Men Burnout är en sådan serie som bara kör och kör vidare i huvudet även fast jag stängt av. En annan grej med Burnout spelen är den underbara mixen av musik som det bjuds på. Kanske inte allas musiksmak men min är det. Jag älskar Burnout musik och kan idag sitta flera timmar och lyssna igenom spåren som jag en gång körde till så mycket så jag nästan spydde. Min kärlek till Burnout spelen finns kvar och lever kvar i huvudet. Precis så som det ska vara med ett riktigt bra och betydelsefullt lir.

Vad passar bättre än att starta spelarkivet med en titt in i ondskans hus, med andra ord Resident evil. Resident evil släptes till Playstation 1996 i Europa och jag kom i kontakt med det första gången 1997. Jag var liten, rädd och helt fängslad. Jag kunde absolut inte spela ensam så jag tvingade min äldre syster att spela med mig. Eller hon satt och tittade på medan jag spelade. Helt inslukad var jag för så bra var och är Resident evil. Det första spelet i den fyllda historien om Umbrella, Zombies och T-Virus. Det var vardagsmat för mig efter månader med Resident evil. Jag tror utan överdrift att jag har spelat igenom spelet säkert än 30-40 gånger. Första gången är såklart den gång jag fick mest av spelet. Jag var helt färsk med den här typen av spel och jag förstod egentligen inte så mycket utan tyckte mest det var häftigt att skjuta Zombies, springa runt i ett hus som var det läskigaste huset jag hade besökt vid det tillfället. Men om sanningen ska fram så tyckte jag det var roligare att tänka, prata och se på Resident evil än att spela det. Jag var lite rädd som sagt. 

Men tiden gick och idag har spelet åldras med värdighet. Jag kan fortfarande tänka tillbaka på dem stunder jag satt med kompisar bänkade framför teven helt skräckslagna och bara njöt för fulla fat efter mer blod, kött och äckel som det bjöds på  i ondskans hus. Jag kan spela Resident evil, originalet, och fnissa lite lätt. Det ser ju så roligt ut idag. Jag förstår inte hur jag kune vara så rädd för 20 polygoner och några enklare typer av texturer (om ens det..) Det är klart att saker och ting förändras, även Resident evil. Men för mig kommer jag alltid placera originalet högt upp på listan av mina absoluta bästa spelminnen. Även om det är aningen ospelbart idag med tanke på kontrollen så brukar jag ge det en omgång eller två varje år. Bara för jag tycker det är så otroligt stämningsfullt, roligt och nostalgiskt. 

Det bästa, klart bästa, med Resident evil har alltid varit röst skådespeleriet. Alltså inte på ett seriöst vis, utan mer roligt. Det är B-klass röster på hög nivå. Det finns hur som helst en replik från originalet som jag tycker om extra mycket. Otroligt rolig och får mig knäböjd av magknip just för den är idiotisk rolig. 

Barry – ”Oh, you almost became a Jill sandwich” 
Jill – ”Haha, yeah, you’re right!”

Resident evil till Playstation. Ett otroligt spel som för sin tid var det bästa jag varit med om och som idag har placerat många fina spelminnen i min något överfyllda hjärna.

Jag funderade lite igår kväll om vad jag skulle dra till med för nytt här på bloggen. Och då slog det mig. Jag har inte har skrivit så mycket om spel, som egentligen då var en väldigt stor del av min barndom och är en väldig stor samt betydelsefull del av mitt liv även idag. Jag presenterar idag för alla nostalgiska spelnördar en del av bloggen jag kallar för spelarkivet. I spelarkivet ska du kunna läsa om gamla godingar som jag älskade som barn – som jag även kan ta fram då och då för att njuta av.

Mycket rolig och underhållande läsning för dig som håller ämnet kärt och älskar spel. Det blir några rader om varje spel ett par gånger i veckan. Personligen tycker jag det är jätte intressant att läsa om gamla spel eller recensioner av gamla spel. Så jag hoppas någon eller några som läser finner den här bloggen intressant.

Håll i dig hårt för nu blir det åka av.

Jill – Var är Barry?