Killzone 2 är mitt första Playstation 3 spel som jag nu haft nöjet att plöja igenom. Det har varit en blodröd och sotsvart resa underhållning som jag inte fått serverad på mycket länge i kategorin action. Killzone 2 tar vid ungefär 40 år efter första Killzone fast några förkunskaper är inget som krävs för att man ska få sig en uppfattning om vad som pågår nu. Jag blir tillräckligt informerad  efter uppstart och direkt utkastad i det nya kriget mot Helghan som soldaten Sev. Måste passa på att påpeka hur fantastiskt roligt det är att höra Sev tillsammans med sina AI-baserade kamrater öppna munnarna och konversera i stridens hetta. Inte ofta som detta görs på ett trovärdigt sätt med rätt röstskådespelare men i fallet med Killzone 2 tycker jag allt att Guerilla fått till det.

Helghan är på min topp-10-lista av fiender att möta och skjuta sönder. De skriker, skjuter skarpt och beter sig som man sak bete sig på ett stridsfält. Det är alltid mängder av fiender på skärmen samtidigt och alla beter sig på sitt unika sätt med sin typ av uppdrag. Försöker jag skjuta fienden på ovansidan bron så måste jag samtidigt tänka på att det står tre fiender under som sammarbetar med varandra för att ha ihjäl mig. Alla vill skjuta sönder mig, eller slö sönder mig om jag kommer för nära. Till skillnad mot spel som Call of Duty eller Battlefield Bad Company så reagerar helghan annorlunda. Deras spelsätt och AI-programmering känns mer pricksäker, bättre och mer organiserad. De beter sig mer mänskligt, mer naturtroget och deras sätt att samarbeta är verkligen skrämmande bra. Att spela på den svåraste svårighetsgraden är tuffare än tuffast. Tro inte att du mött allt motsånd förrän du provat Killzone 2 på den absolut hårdaste svårighetsgraden.

Animationerna har fått mycket beröm och Guerilla ska få njuta av all den positiv kritik som delats ut. Animeringarna på hur kulor träffar fienden är helt enastående bra. Sanslöst snyggt animerat. Det är en fröjd att blåsa in ett gäng hagel i magen på en fullt munderad helghan och se han (eller hon) flyga in i betongväggen framför mig. Även animeringarna på mina egna kamrater ser mycket bra ut och det märks hur hårt Guerilla arbetat noga med att få till hur benen, armar, huvud och resten av kroppen rör på sig när man klättrar, springer, kastar sig, hoppar eller slår. Min favorit i Killzone 2 är när varje led på kroppen reagerar på vart någonstans kulan träffar. Skjuter jag ett pistolskott i axeln slungas fienden mot golvet skrikandes och blodet som flyger (såsigt och fint!) och slaffsar ner väggen bredvid. Om jag istället skjuter med ett hagelgevär på samma ställe blir det mer blod, mer skrik och härligare snurr på fienden innan näsan med gasmasken träffar gruset.

Även fast animeringarna är så pass välgjorda (plus allt det övriga) så flyter allt på mycket bra. Har inga siffror i huvudet men det ser ut som om FPS:en är en bit över 30. Vilket får ses som helt acceptabelt med tanke på all den läckra grafik, dynamiska ljuseffekter, animeringar, högupplösta texturer och upplösning i 1280x720p. Guerilla har med Killzone 2 har gjort ett bra jobb med texturerna, även om 95 % av omgivningarna är mörka och smuttsiga ser man att Guerilla valt att inte snåla med upplösningen på texturerna. Dock ska det sägas att på de platser man inte kan vandra till är texturupplösningen aningen låg. Ett smart val och inget direkt som påverkar spelupplevelsen mer än att det syns att det inte var tänkt från början att man skulle vandra just där, utan mer till utfyllnad av de gigantiska slagfält som finns i Killzone 2.

Hur det är att skjuta i Killzone 2 gillar jag. Att vapnen känns tunga, jävliga och hemska är också en bonus. Det är svårt att få in ett headshot. Du måste sätta dig och verkligen sikta. Anstränga dig ordentligt för det där perfekta skottet. Många har kommit med klagomål mot Guerilla om just kontrollen och hur det är att skjuta. Många anser det är för slött (även med allt inställt på max i kontrollinställningarna) och jag kan hålla med om att det kunde varit lite respons. Fast det är absolut inte något som påverkar spelupplevelsen och tiderna på slagfältet något negativt. Snarare tvärt om, för i ett spel som Killzone 2 är det meningen att det ska vara krävande och svårt att få in en träff. Fienderna gömmer sig ofta och väldigt bra. Det gäller även som spelare att tänka på det men också utnyttja det till sin fördel. Har inget problem med att Guerilla slipar spelkontrollen till Killzone 3. Däremot vill jag att de bevarar den här tunga känslan av att man springer med 100kg packning med vapen och allt. Det får inte bli som i Modern Warfare 2 där man mer eller mindre glider fram på ett bananskal i 60fps. Även fast Killzone 2 lyckas hålla en jämn fin fps blir det ändå mycket irriterande när spelet ibland fryser till längre stunder då spelet automatsparar. Det har även hänt att spelet helt och hållet fryst så jag blivit tvungen att mitt i en strid starta om konsolen. Händer tack och lov inte hela tiden men att spel fryser sig är aldrig roligt och bör inte inträffa. Tycker man.

Grafiken i all ära men om det är något som ska tas upp så är det ljudet och hur ljudmixen fungerar. Enligt mig, fantastiskt. Visst är musiken inte något anmärkningsvärt (har hört bättre) fast den passar bra i Killzone som miljö. Ljudeffekterna är underbara och dialogerna passar som handen i handsken. Hur helghan skriker ut kommandon genom sina gasmasker med brittisk brytning är hjärtskärande bra. Allt känns mörkt, sotigt och smuttsigt. Även i ljudet. Vapnen känns tunga och låter också tunga. Beroende på om jag står inomhus och skjuter ändras ljudbilden på hagelbrakaren. Står jag i en smal tunnel ekar ljudet från haglet efter det träffat en helghan i bröstet. Smattrandet efter maskingevärseld är underbar och det är nog bara Battlefield Bad Company 2 som imponerar på mig efter Killzone 2. Även fast jag spelar med ett 2.0 system får jag ut en välljudande upplevelse. Killzone 2 låter makalöst.

Gränssnittet är även något jag ska ta med till pluskontot. Det är minimalt och håller sig i bakgrunden. Om jag så vill kan det ställas in hur mycket och vad som ska synas på skärmen. Siktet kan tas bort (rekommenderas starkt) samt en karta och hur mycket skott varje vapen har kvar (ingen bra idé att ta bort). Kul att det finns möjligheten att få bort så mycket onödigt som stör spelandet. Fler spel bör ta efter här.

På det lilla minukontot hittar vi inte mycket. Det är inte så konstigt när Killzone 2 är ett så välgjort spel på alla tänkbara vis. Fast hur elden ser ut och hur explosionerna växer upp hur från en granat ser inte bra ut. Inte på långa vägar. Eldkastaren är ett skämt och ser mer ut som orange sylt än brinnande eld. Tyvärr Guerilla men ni har misslyckats med att få till snygg verklighetstrogen eld. Vet att det är svårt att få till eld som ser just verklig ut, speciellt i spelsammanhang. Jag hoppas ändå att Guerilla får till något bättre i eldväg till Killzone 3. Explosionerna lika så, jag vill att det ska smällas ordentligt och verkligen kännas (både grafiskt och ljudmässigt) som om det sprängs i teven.

Killzone 2 har några månader på nacken nu. Fast det betyder inte att det är föråldrat på något sätt. Knappast. Killzone 2 tillhör min lista av de snyggaste konsolspelen någonsin. Det ligger högt placerat på min lista av de bästa actionspelen till valfritt format. Brukar inte sukta efter att spela om spel men i fallet med Killzone  2 kommer jag fatta om handkontrollen snarast och kasta mig in i stridens hetta på nytt. Något som du också med Playstation 3 bör göra om du inte redan gjort det. Historien är inget utöver det vanliga, den duger men knappast något att skriva in i spelhistoriken för bästa manus. Fast det kvittar, Killzone 2 är ett fantastiskt spel. Ett spel alla med en Playsation 3 ska införskaffa och spela igenom snabbt. Helst på en gång. Killzone 2 är blodig, brutal och skicklig action 2.0.

+ Väldigt välgjort, underbara animationer och massvis med action

- Ful eld och tråkiga explosioner samt problem med frysningar då spelet sparar/hämtar information

Avnjöt för ett par dagar sedan Marine kampanjen i nya Aliens vs Predator till PC. Nu har jag avnjutit större delar av Predator samt Alien kampanjen också. Aliens vs Predator är utvecklat av Rebellion (snabba studio som utvecklade originalet) och jag tycker överlag Rebellion har gjort ett fantastiskt arbete med att skapa en filmisk upplevelse till oss spelare.

Som alltid i spel som Aliens vs Predator börjar allt lungt och stilla. Det är inget avslöjande direkt. Vad trodde du? Att vi skulle bädda vår rymdsäng? Knappast, det dröjer inte länge förrän helvetet bryter sig loss på en främmande planet för dig som spelar Marine. Det är utan vidare förändring lika snabba inkastning i blodets tecken för Predator samt för Alien.

Atmosfären hänger tätt i luften hela tiden och spelar du som Marine kommer du få se Aliens vs Predator bästa sida. Jag vet att det är en smaksak fast för mig var det väldigt enkelt. Jag tycker om hagelbrakare, pistol och automatgevär mer än vad jag tycker om cloak, sylvassa klor och laserstrålar som alles vår Predator förser sig med. Alien har sina klar, svans och mun att leka med.

Stämningen väger tyngst i Marine kampanjen och det är inte så konstigt. Människa, ensam på en främmande planet tillsammans med hundratals Aliens. Och någon Predator här och där. Läskigt är det inte på något sätt men stämningsfullt utan tvekan. Uppdragen är alltid desamma. Du ska leta efter något, starta igång något, starta om något osv. Till din hjälp har du som bekant din motion sensor (som fungerar precis lika värdelöst som förut) men även en kvinnlig cyborg robot. Juste, dina usla medhjälpare också.

För Predator är det mer en walk trough the park och man känner verkligen att våldet är på ens sida. Att döda människor kan bli en mycket sorglig historia för just människan. Fast görs det på fel och om man klantar sig tränger haglet igenom Predators sköra kropp. Predator jobbar bäst i hemlighet och man måste hela tiden tänka på sin omgivning innan en attack är möjlig. Till sin hjälp har Predator en hel drös med vapen och högteknologiska tillbehör att gotta sig med. Det är roligt att spela rovdjur fast det blir mer spel som Marine.

Alien kampanjen börjar nog roligast av alla tre. Du spelar som en infångad bebis Alien som senare växer till sig och får alias # 6. Under kampanjens första uppdrag ställs du inför din träning med levande människor. Här får man se vad en Alien går för och låt mig lägga det så här. Det är tur att man sitter framför skärmen. Aliens är fantastiska ”djur” och födda för att döda. Att döda som Alien går helt klart bäst av både Marine och Predator. Fördelen med Alien är att du ser tokbra i mörker och att du kan klättra på väggar samt tak. Det gör alla förvirrade – även Predator som bara kan hoppa 167 meter. # 6 har som alla andra Aliens en 80 meter lång svans och kan piska upp magen på människor lättare än lättast. Klorna eller munnen med alla dessa tänder fungerar förstås det med.

Det alla tre kampanjerna har gemensamt är att de utspelar sig ungefär samtidigt. Ibland stöter man in i Predators som Marine och Aliens som Predator osv. Ni fattar. Historien är det B-klass på. Det är inget nytt eller fantastiskt som bjuds till oss spelare. Historien som Marine försöker verka seriös men tappar ganska snabbt. Stämningen är alltid där vilket är bra, men vidare läskigt är det inte. Lite synd faktiskt.

Något annat som är  gemensamt för våra kämpar är specialattacker. En specialattack är en attack som utförs när fienden är ”stunned” och då trycker PC spelare som standard på ”E” tangenten. Predators och Aliens specialattacker är utan tvekan häftigast. Marine är trotts allt människa så.. Denna attack är en räddare när magasinet är tomt eller när stridens hetta hittat dig.

Något annat som är gemensamt med de tre kampanjerna är längden. Har aldrig spelat ett kortare spel i mitt liv. Marien kampanjen som var roligast kändes kortast av de tre med bara 6 uppdrag. Rebellion har gjort ett bra jobb med att skapa atmosfär, ordna mysig grafik med grymma effekter och verkligen ansträngt sig – vilket märks. Dock så kan jag inte förstå hur någon på Rebellion kunde tro att det räckte med runt 6 banor för varje kampanj? Visst, alla tre tillsammans blir längre men de tidigare spelen var inte så här korta. Inte vad jag minns.

På tal om det grafiska så har Rebellion gjort ett mycket bra jobb. Speciellt med ljuseffekter och texturer. Jäv.. det är snyggt! Mycket snygga och högupplösta texturer bjuds det på om du spelar på PC och har ett bra grafikkort. Själv kör jag ett ATI Sapphire 4850 512GDDR3 i min speldator och jag har inte några problem med att maximera spelet med allt lull-ull. Spelet renderas utan problem även i 1680×1050. Väldigt, väldigt najs! Men ljuseffekterna alltså, wow är det enda jag kan säga. Bra jobbat.
Plus i kanten för snygga vapenanimationer och hur en Alien rör på sig.

Testade aldrig Multiplayer utan har helt fokuserat på enspelarkampanjerna. Aliens vs Predator började bra, fortsatte bra men slutade helt bedrövligt dåligt. Hållbarheten är nästan ett skämt och svårighetsgraden känns tafflig. Försök att spela igen äventyren på åtminstone Hard för att krama ut några fler timmars underhållning. Värt att nämna är kontrollen känns solid och skön. Lite störd blev jag av som Marine känns man väldigt un-armed med sina flares istället för en ficklampa. Eller att man bara kan hoppa när spelet säger åt dig att hoppa. Nog allt är man en Rookie.

I slutändan säger jag att Aliens vs Predator är ett bra spel, men på tok för kort och saknar återspelningsvärde. Det blir svårt att rekommendera till nypris utan vänta istället till priset hamnat under 300 kronor. Vilket inte borde ta så lång tid. Helt klart är Aliens vs Predator ett spel som alla FPS fanatiker måste ta sig igenom. Det har sina stunder och även fast det är på tok för lätt på sina håll har det mycket som andra FPS spel saknar. Stämning, snygga vapenanimationer och urgrymma ljuseffekter. Måste passa på att ge lite plus i kanten för ljudeffekter också. Speciellt då från en viss Smartgun.

6 av 10

8 av 10

Silent Hill spelen har alltid fascinerat mig. Speciellt del två när det begav sig skrämde saften ur mig och Pyramid Head kommer alltid vara en av spelvärldens absoluta främsta. Del fem i sagan om den tysta kullen tar oss faktiskt inte tillbaka till Silent Hill som titelnamnet antyder. Det är heller inte Team Silent som står för utvecklingen utan Double Helix Games. Färden går mot Shepherds Glen där vi möter den forne soldaten Alex och vitnar hans hemkomst. Dock så är det inget trevligt uppvaknande för Alex då första mellansekvensen rullar igång.

Alex vaknar upp vad som till synes ser ut att vara ett sjukhus liknande rum. Eller en gång i tiden kan det ha varit det. Här är allt smutsigt och mörkt. Alex letar efter sin bror Josh som på nått vis försvunnit. Alex är lagom förvirrad då han tar sig runt från rum till rum med allt svårare att skilja på vad som är dröm respektive verklighet. Ett minst sagt stort gammalt sår rivs upp i och med Alex hittar hem till sin gamla hemstad. Men med Alex smidiga reflexer samt sinne för strid och överlevnad borde det gå vägen.

Det som väger tungt i Silent Hill 5 Homecoming är den fortsatta tunga mörka känslan som alltid funnits i Silent Hill spelen. Dock är det inte alls lika läskigt som dem tidigare delarna. Och då ska ni vet att när det kommer till skräckspel är jag en riktig fegis. Även om tjejen stod för 95 % av allt spelande så satt jag och analyserade. Bossarna fick jag krossa, vilka allihopa var lätta (förutom första). Den hemska bakgrundsmusiken som alltid varit en stor del i Silent Hill var inte lika bra placerad här. Fanns en del scener och ljudspår som gjorde nackhåren styva. Men inte alls i samma utsträckning.

Den punkt som jag måste såga i Silent Hill 5 på är den grafiska som bokstavligen suger. Visst finns det delar av spelet som ser riktigt bra ut. Som ansiktsmodellen på Alex som ett bra exempel. En del bossar ser också ruskigt välgjorda ut och en del miljöer är bara för härliga. Ett stort plus för att Pyramid Head ser ut som han gör och att det lämnas fina skärsår i sjuksystrarnas tuttar. Läckra detaljer. Men vadå, grafiken sög ju. Förklara? Grafik handlar så mycket mer än bara det som ser snyggt ut på skärmen. Det ska röra sig snyggt, ladda snabbt mellan scener och animeringar ska klaffa. Bildrutor per sekund ska också vara tillräckliga för att inte små störande hack uppkommer i stundens hetta.

Silent Hill 5 Homecoming har problem på samtliga punkter – och mer där till. Visst är ljuseffekterna läskigt snygga där ljuset från Alex ficklampa kastar skuggor. Men det är knappast dynamiskt utan mer på särskilda objekt ska det kastas skuggor. Som karaktärer eller fiender och viss interiör också. Dock inte all. Animationerna är direkt pinsamma och då tänker jag speciellt på när Alex gör en stark attack då han fångar in fienden efter att ha ”bedövat” den och dödar fienden med ett enda slag. Den animationen eller den attacken är nog den fulaste jag sett i ett Silent Hill spel. Samma sak gäller när Alex kastar sig fram, bak eller åt sidorna är inte speciellt skickligt utövade. mer klagomål vill jag lägga på att när Alex håller i ett föremål (typ ett gevär) ser det ut som han inte håller i det ordentligt.

Men godkänt ska spelets utvecklare Double Helix Games ha för att ha gjort snygga animeringar på knivhugg, kombos och fiende-attackerna. Men fiendedesignen (undantag för första bossen och Pyramid Head) är inte okej och absolut inte skrämmande på något sätt som dem övriga spelen i serien är. Visst är en del fiende bisarra och underliga. Fast inte på något sätt skrämmande eller passande i kategorin Silent Hill. Tyvärr.

Det som jag stör mig mest på i Silent Hill 5 Homecoming är den ojämna balansen mellan vad som är snyggt samt fult. Alex karaktärsdesign och ansiktsmodellering är helt klart godkänd. Inte den snyggaste jag sett men definitivt godkänd. Dem övriga ansiktsmodellerna och modeller på objekt är under all kritik. För att vara ett spel till Xbox 360, Playstation 3 och PC har Double Helix Games legat på latsidan med att skapa en next-gen upplevelse likt vad vi fick när Team Silent skapade Silent Hill 2 för Playstation 2. Detta är medelmåttigt.

Silent Hill 5 Homecoming är på tok för lätt, i alla fall tyckte jag att bossarna var det. Bossarna var visserligen irriterande och det tog ett tag innan man luskade ut hemligheten och dess svaga punkt. Efter det gick det som smort och bara man duckade bossens attacker så klarade man det. Första bossen måste jag ge gott omdöme för. Den var i mina ögon en kuslig, obehaglig och perfekt boss. Hade gärna sett liknande boss strider. Inte nog med det, den var snygg också! Det gör mig så ledsen för om den bossen och den striden var så pass bra. Undrar jag hur Double Helix Games kunde låta dem andra bli så taffliga och tråkiga. För att inte tala om fula.

I mitt tycke är Silent Hill 5 Homecoming ett bra spel men knappast ett spel i samma klass som dem övriga Silent Hill spelen. Visst finns nyckelbitarna där som stämning, viss fiendedesign, liknande problemlösning och historia. Men det görs på gamla ägg skulle jag vilja uttrycka det som. Personligen så tror jag inte vi får se Double Helix Games som utvecklare mer när det kommer till Silent Hill spelen. Och tur är väl det. Här ska det bli mörkare, blodigare, kusligare men framför allt mer Silent Hill.

Ett godkänt spel med tät handling, intressanta element av fiender, problemlösning och en del underhållande och snygga scener. Något Silent Hill är det inte men det är absolut ett spel som är värt att kika på om du är inne i survival horror genren. Det blir inte mer än godkänt tyvärr. Även om jag vill ge plus i kanten för en del grafiska godbitar och stämning.

6 av 10

Traffic Rush är ett  hel festligt spel till iPhone/iPod Touch skapat av Donut Games och spelas av 1 spelare. Ditt mål är att vägleda ett antal fordon i en korsning utan att bli påkörda. Du ”knuffar” fordonen genom att fösa med fingret bakom för att ge den en lätt knuff. Ju hårdare du föser med fingret, dess då fortare går det!

När ett fordon lämnat skärmen tilldelas du 1 poäng. Poäng som du sedan kan ladda upp på en highscore lista efter du spelat klart. Traffic Rush är ett evighetsspel och kan inte avslutas förrän du stänger av eller besegras. Uppe till vänster visas din poäng från tidigare spel och uppe till höger visas hur många fordon du räddat från en säker kollision i nuvarande spelomgång.

Traffic Rush är ett perfekt toalett spel då det går snabbt att starta och lätt att sätta sig in i. Tyvärr erbjuds inte några andra spel än just huvudspelet. Rolig statistik så som hur många fordon du räddat och hur snabbt du kört visas där bland annat under Fun Stats under Options.

+ Len grafik, smått beroende framkallande, perfekt som toalettspel
- Blir lätt enformigt

6 av 10

F.E.A.R. håller jag hårt om hjärtat. Det är ett fantastiskt spel och har hyllats av mig flertalet gånger. Enda sen jag klarade F.E.A.R. den där natten i Umeå har jag hållits på sträckbänken av Monolith efter mer. Nu har jag spelat ut F.E.A.R.2 en si så där ett år efter det hamnade ute i butikerna. Är väldigt blandad men i sin helhet är jag nöjd med timmarna det gav mig.

F.E.A.R.2 utspelar sig ett par minuter innan slutet i första spelet. Du spelar som Sgt. Becket som är rätt lik hjälten i första spelet. Du kan till exempel använda dig av slowmotion och Alma verkar gilla dig minst lika mycket som snubben i första spelet. Om inte mer. När väl helvetet brakar loss efter ett räddningsuppdrag kommer F.E.A.R.2 igång på allvar. Alma är sur och nyfiken på dig. Hon vill lära känna dig och om sanningen ska fram måste du också bekanta dig med Alma. Vare sig om du vill eller inte.

I F.E.A.R. var striderna en viktig del av spelet men även historien var en lika vital del. Striderna i F.E.A.R.2 är pampiga och fläskiga på alla sätt och vis. Dock så kommer jag inte ifrån det att i F.E.A.R. så kände jag mig mer badass och grym med hagelbössan eller automatgeväret. Här så känner jag mig bara hälften så badass. Tempot är aningen uppskruvat och det är positivt. Men fienderna är riktigt korkade till och från. Oavsett om jag spelar på normal eller hard så märker jag ingen direkt skillnad på intelligensen hos fienden.

Utmaningen tycker jag är väldigt luddig och ibland mosar jag mig igenom ett tjugotal vakter beväpnade till tänderna som jag går ut och köper varmkorv på Sibylla. Det är en enkel nöt att knäcka som min mormor lika gärna kunde ha gjort. Nog för att det är enkelt ibland så är det toksvårt andra stunder. Robotsekvenserna är ett exempel på spelets svårare strider. Några stunder valde jag att inte köra med slowmotion aktiverat då det förstörde spelkänslan på sina håll. Den gjorde sig helt klart bättre i första spelet. Nog för att den kommer väl till pass under den banan då snipern används väldigt mycket. Fuskigt till tusen men kul på samma gång.

Grafiken fungerar. Den är inte supersnygg men snabb och passar spelets tema som handen i handsken. Det är mycket blod i F.E.A.R.2. Kroppar som ligger dödade av Alma och man kan nästan tro att någon gick lös på blodet lite väl hårt hos Monolith. Fast jag klagar inte. Blod i spel är trevligt. Jag spelade mig igenom äventyret på PC med alla inställningarna på absoluta max, inklusive anti-aliasing. Filmflimret var givetvis avslaget. Huden i spelet kan jag inte riktigt få grepp om. Vad är det med glasögon på hjältar i vissa spel. Ramlar de inte av om man faller omkull eller kastar sig undan ett moln av kulor?

Omgivningen är detaljrik och inbjudande. Det känns precis som i den värsta mardröm med blodiga sjukhus, blinkande lampor och motbjudande spöken. Allt på en gång. Alma har inte sparat på något utan ger järnet fullt ut. Dock så funderar jag över det dynamiska ljuset som Monolith påstår sig ha inkluderat. Det ser jag inte mycket av. Visst finns det ljuseffekter som är ruskigt läckra och bidrar till förhöjd stämning. Fast någon dynamisk ljussättning är det inte tal om. Ett bra exempel är sjukhusbanan där det är solljus från tre fönster i rummet intill det du vaknade upp ur. Där får inget solljus på sig som det vore fysiskt utan mer för renderat.

Längden i F.E.A.R.2 lever inte upp till originalet. Det är väldigt kort och då menar jag kort. Jag  brukar ta god tid på mig att spela ett spel men jag satt med F.E.A.R.2 i drygt två dagar och spelade ett par timmar. Möjligen 5-6 sammanlagt. Det är enligt mig väldigt kort för ett spel som detta. Det händer saker hela tiden som får mig indragen och helt plötsligt känns det som allt bara tar slut utan vidare anledning. Efter 7 banor är F.E.A.R.2 över och även om det kändes kort var det väldigt händelserikt på flera sätt. Om det var lika läskigt eller skrämmande som originalet var är jag tveksam till. Nog för att jag hoppade till ett par gånger men inget mer än så. Slutet däremot var mycket bra – och oväntat.

Det osar uppföljare minst sagt och det är inget fel i det. Vill mer än gärna veta mer om Alma, skjuta i slowmotion (alltid roligt), bli skrämd för livet samt bli svettig. Men nästa gång ser jag gärna att kampanjen är något längre och något mer fyllt med kvalitéer likt första F.E.A.R.. Även om jag blev besviken på längden i F.E.A.R.2 så blev jag nöjd. Actionsekvenserna innehöll måttligt med action, nöje och underhöll mig hela vägen fram till mål. Skrämselmomenten kunde varit bättre designade men första halvan av F.E.A.R.2 rockade i just den delen. Grafikmässigt är jag nöjd men inte mer även fast jag saknade det dynamiska ljuset lite väl mycket på sina håll. Ser inte direkt ett starkt andrahandsvärde efter att ha klarat kampanjen en gång. Möjligen om man vill köra en speedrun eller leta reda på alla anteckningar i spelet.

7 av 10

Crysis Warhead ger mig mer av precis allt och min enda önskning är att det skulle varit lite längre.

Direkt efter den mästerliga introduktionen slår det mig att Crysis Warhead är så mycket grymmare än Crysis. Visst var Crysis ett helt fantastiskt spel både grafiskt och tekniskt sett med tät gameplay tillsammans med heta stridsscener. Men Crysis Warhead är både snyggare, råare och fyllt med det som Crysis saknade.  Du spelar som galningen Phsyco eller Sgt. Michael Sykes, som han verkligen heter, och till skillnad från Nomad är Phsyco roligare och mer personlig. Bara en sån sak som att vi får se hur Pshyco faktiskt ser ut utan masken till skilnad från Nomad är bättre. Crysis Warhead kastar dig in i ett något mer filmiskt perspektiv då alla mellansekvenser visas ur tredje person till skillnad från Crysis där du såg allt från ögonen. Phsyco passar även in mer i rampljuset och drar verkligen in mig i kriget. Den här delen av paradiset gillar jag ännu mer.

Det många frågar sig är om grafiken verkligen kan överträffa den i Crysis. Svaret på det är ja, Crysis Warhead har bättre grafik på alla punkter. Många upplevde att Crysis säckade ihop och att det inte gav mycket kräm från datorn. Crysis Warhead är något mer balanserat och jag får ut mer saft nu från både cpu och grafikkort än vad jag fick i Crysis. Det märks att Crytek har arbetat på med att förbättra ljussättningen, explosioner, ljudeffekter och det grafiska överlag som texturer, animationer och laddningstider. Ett minne från en av dem snyggaste platser i spelet var när en del av ön fryser till is. Isen är så galet vacker att hakan nästan slog i bordet.

Texturerna är också något som jag direkt såg att Crytek jobbat extra med. Löv, träd och marken är mer verklig och hur skuggor samt ljus faller på objekt är sjukt snyggt. Detta ger en otrolig realism och mäktig känsla. Du behöver inte ha en värsting till dator för att uppleva hur snyggt Crysis Warhead verkligen är. Mitt system består av C2Duo 2,84GHz, 4Gb ram, ATI 4850 512Mb med allt ställt på Gamer samt 1680×1050 utan AA. Allt såg hur bra ut som helst och flöt bra. Jag kan bara tänka mig hur det hade sett ut om jag hade mer kräm i systemet. Att Crytek med Crysis gav oss världens snyggaste spelgrafik nu återigen gett oss den bästa med Crysis Warhead är helt ofatbart.

Crysis Warhead ger mer till spelaren än vad Crysis gjorde och det är på en rad punkter. Först ut är att handlingen är bättre berättad. Det är faktiskt fler personer på ön och nu kan vi också se det. Allt berättas bättre och att ta in vad som händer i Crysis Warhead är inte alls svårt. Att alla mellansekvenser visas ur tredje person tycker jag bara en mer filmisk känsla. En del mellansekvenser är långa andra korta och det tycker jag är en bra mix. Dialogerna och röstskådespeleriet är toppen utan att bli för mycket hollywood. Phsycos röst görs av Sean Chapman och han gör det utomordentligt. Övriga karaktärer i spelet och deras röster passar som handen i handsken. Inget låter töntigt, framkrystat eller tillgjort på något sätt. Ljudeffekter från vapen, explosioner och musiken i spelet är också den mycket bra. Scar som var min favorit i Crysis är även det i Crysis Warhead. Den låter mäktigt och känns mäktig. det gör även granater, rakatkastaren samt granatkastaren som låter helt galet underbart. Har du ett bra ljudsystem eller täta hörlurar är detta att föredra. Det är bara till att skruva upp volymen.

Crysis Warhead största nackdel är längden. Kampanjen är på tok för kort och bara efter 5-6 timmar har jag klarat mig igenom det. Crysis var även det kort fast inte så kort som Phsycos äventyr. Det är väldigt tråkigt då jag hade oerhört roligt med Phsyco då jag jagar Koreaner och Aliens i den täta djungeln. Kort är gott fast i det här fallet hade det inte suttit fel med 2-3 timmar till. Slutet hade inte en lika bra clifhanger som i Crysis och hur Crytek tänkt tala om för oss hur tiden såg ut mellan att Nomad och Phsyco, speciellt i sista scenen av spelet,  låter jag vara osagt. Crysis Warhead är trottsallt en paralell historia till Crysis och ska utspela sig i samma tidsrymd vilket jag tycker fungerade bra. Spela igenom Crysis innan du lirar igenom Crysis Warhead så får du ut mest av äventyret.

När du tagit dig igenom kampanjen så finns det multiplayer i form av Crysis Wars. Här kan du precis som i andra spel sätta upp dödsmatcher och spela i lag om flera personer. Det ger Crysis Warhead mer eftervärde då huvudkampanjen inget  kanske man spelar om allt för många gånger. Jag lirade igenom Crysis Warhead på Hard och är inte speciellt skicklig när det kommer till första persons skjutare fast ändå hade jag inte större problem med att överleva. Dog ett par gånger men det var absolut inte svårt på något sätt. Kör igenom Crysis Warhead på minst Hard eller om du är modig så ger du dig på Delta som sägs ska vara ruskigt svårt. Jag är minst sagt nöjd med Crysis Warhead fast hade önskat det vore lite, lite  längre.

9 av 10