En farbror förlorar en del av sig själv och en halvrund liten kille knackar på dörren för att fråga farbrorn om han är i behov av hjälp. Det är nämligen det som saknas för killen innan han bär den sista medaljen av utmärkelse. Att hjälpa en pensionär. Det kan vara över bilvägen eller med matinköpen. Fast farbrorn vill inte veta av någon hjälp. Inte av någon. Han tror sig ha läget under kontroll tills en dag han slår en person blodig och tvingas flytta till ett äldreboende. Farbrorn som inget hellre vill än att bo kvar i sitt hus likt han gjort i evigheter. Myndigheterna vill annat så farbrorn tar saker i egna händer. Han åker upp. Så högt upp det bara går med helium. Med hundratusentals heliumfyllda balonger stiger farbrorn med sitt älskade hus med minnen upp mot skyarna medan grabbarna från äldreboendet står nere på gatan med byxorna blöta. Farbrorn är nu äntligen fri från bekymmer och andra som stör honom. Tills den lilla runda killen som ville hjälpa honom över vägen knackar på dörren femtusen meter upp i luften. Han av alla tänker farbrorn. Hur ska han nu få sig en lugn stund?

Up bjuder på några riktigt härliga och mysiga stunder som gör en film extra betydelsefull. Har inte några scener med mig efter filmen som jag tycker extra mycket om utan det är själva filmen och hur den berättas på som blir minnesvärd. Hur den gamla farbrorn och den runda lilla killens förållande till varandra utvecklas. Up handlar om att våga gå vidare även när det känns som tyngst. Att gå och släpa på ett tungt hus som farbrorn gör symboliserar en stor börda sorg som faktiskt en dag måste bearbetas. Att det finns andra runt omkring som också behöver hjälp och se till att framtiden blir lika fantastiskt som ens minnen varit och fortfarande är. Att farbrorn och den runda lilla killen blir kompisar råder det inget som helst tvivel om. Det står inte Disney för inget på framsidan utan kort och gott är det en film och ovanlig vännskap mellan äldre och yngre.

Gillade och gillar fortfarande Up som film. Den är fint berättad, rolig och känns aktuell. Up blandar mycket utan att röra till det i historien. Har inte svårt att hänga med och jag tror många kan hålla med mig. Tror också att Up är en film fler av oss kan relatera till. Som det här med huset farbrorn släpar med sig överallt. Att det symboliserar vardagliga bördor som blir omöljiga att ta med hela vägen utan att vi stupar. Eller att vi måste göra val i livet. Val som handlar om oss själva samt andra runt omkring. Även fast barn inte riktigt (som då är målgruppen för filmen) filosoferar på det här viset tror jag absolut att åkturen blir lika rolig, fartfylld och galen. Up är en film för alla, oavsett om du är gammal eller ung. Den bästa animerade film jag sett sedan Ratatouille.

Up innehåller en underbar ljudbild och strålande visuella effekter som blir extra socker på kakan. Bilden är enastående med underbara kontraster, kameravinklar som känns i magen och grafiskt ögongodis som slår det mesta jag sett på film. Röstskådespelarna är perfekta för Up liksom ljudbilden som är stor och närvarande. Även fast filmen sågs med ett 2.0 system alá stereo så tycker jag att ljudbilden fick komma fram och leka bra mycket ändå. Up tog Blu-ray oskulden. Med marginal dessutom. Blev riktigt nöjd och förvånad hur stor skillnad det kan vara på DVD och Blu-ray, speciellt på en teve som endast stödjer 1280×720 pixlar och som ”endast” är 37″ stor. Up är verkligen en vacker film som tar fram det absolut bästa bildmässigt och som har ett strålande klart och fylligt ljud. Något som alltid är svårt i ett stereo system är att få ut dialogerna på ett bra sätt. Eftersom 2 högtalare ska få fram allt, inklusive dialoger, blir det oftast lite platt och inte så tydligt. Även i fallet med Up.

9 av 10

Hatar och älskar katastroffilmer. En bra katastroffilm (kanske den bästa rent ut sagt) är Armageddon och en dålig (om inte den värsta) är 2012. Nej, 2012 är historiens sämsta film och allt tack vare en man. John Cusack. Det är något fel på mannen. Han kan inte hur han än bär sig åt skådespela ordentligt, dra en replik eller ge ifrån sig en äkta känsla. Han är bara felplacerad.

2012 är alltså filmen och året då jorden enlig somliga ska gå under. End of days eller ja, kalla det vad du vill men filmen ska alltså tolka männsklighetens sista stund på jorden. Det blir väldigt amerikanskt och för mycket skämt om kringliggande händelser att man helt enkelt glömmer bort vad det hela handlar om. Juste ja, jordens undergång. Då ska vi samtidigt passa på att prata om vem som inte satte upp tid i tvättstugan eller säga åt Kineserna att bygga stora båtar där alla människor (nåja, inte alla) ska bosätta sig ifall det nu skulle vara så att en katastrof inträffar. Och se där, jordens undergång kom som ett brev på posten.

Katastroffilmer bygger helt enkelt på att skrämma människor eller i alla fall ge dem en inblick i att detta känns äkta och verkligt. I 2012 känns det som en parodi på alla andra filmer packeterade i en och samma. 2012 känns löjlig, förutsägbar och effekterna är så illa gjorda att det syns för ett otränat öga. Det ser inte bra ut när alla bilar mosas, skjuts iväg och hus rasar förutuom på en enda bil. På John Cusacks och hans familj som rymmer iväg i en supertrimmad limousine. Kan inte låta bli att hånskratta, skaka på huvudet och säga för mig själv ”är detta verkligen sant”.

Hur kunde regisören använda alla dessa miljoner dollar på att göra 2012 så dålig? Det blir inte bättre för att de andra skådespelarna försöker dra repliker som räddar filmen från undergång. Allt blir en enda stor soppa av drama, skämt och en osammanhängande handling. Det händer för mycket, för lite och för snabbt på samma gång. Förrvirringen är ett faktum. 2012 kunde ha blivit en bra film, eller i alla fall snudd på likt kalkonfilmen ”Day after the tomorrow” som faktiskt går att se på utan att skämmas.

Bara det faktum att 2012 är så pass lång gör det hela ännu värre. Regisören har dragit ut på allt och de flesta scener i filmen kunde slipats till eller rent av tagits bort. Scener där John Cusack fastnar i en husbil och när husbilen faller ner i ett hål i marken fylld med eld är bara för mycket. Han överlever naturligtvis och i nästa scen ser vi den klassiska handen ta sig upp på marken och i den andra handen har han kartan han nästan dog för. En annan dum och helt idiotisk scen är när familjen är hemma i huset då John ringer helt hysteriskt att ”California is going down!” och när ex-frun svarar ”You sound lika a crazy person”. Va? Vad är det här? Jag blir så irriterad, så arg att hjärnan kokar i mig.

2012 har tagit en del av mitt liv som jag aldrig kommer få igen. Rekommenderar dig att inte se den. Det finns liksom ingen poäng med den i något avseende. 2012 är inte bra någonstans, ger ingenting tillbaka, skådespeleriet är världsämst (även om en del av skådespelarna gör en okej insats), handlingen är lika intressant som radiobilarna på Gröna Lund och den röda tråden lika röd som ett lakritssnöre. Undvik för allt i världen!

0/10

Titta på mig! Jag har precis vunnit priset som världens sämst presterande skådespelare.

Tycker om filmer som dyker upp från ingenstans och slår en rakt i ansiktet. Det händer inte ofta men det hände i helgen då vi såg på rullen A perfect getaway. Hela historien kretsar kring tre par som befinner sig på samma semester ort. Ingen mindre än Hawaii. Ett par har precis gängat sig, ett annat strör omkring till fots utan direkt mål och det tredje samt sista paret är lite vilda men vänliga.

Det ingen av paren vet är att det skett ett mord precis på ön där dem befinner sig. Och mordet innefattade ett par. Ett nygift par. Enligt polisen ska mordet ha utförts av en man och kvinna. Det är först då man börjar inse spänningen med filmen. Alla misstänker varandra men samtidigt är ingen riktigt säker på vad som hänt.

A perfect getaway är berättat på ett skickligt sätt som sätter spänningen i första rum. Vi tittare måste hela tiden uppmärksamma vad som sker och vilka som säger vad. Förutom berättandet så tycker jag om skådespelarnas karaktärer som alla känns lagom nördiga. Hur allt filmats på sticker ut från det mesta jag sett senaste tiden.

Vissa kameravinklar är ovanliga i sammanhanget. Speciellt scenen då ett par blir jagade och bilden skalas upp i tre delar. Vet inte riktigt hur jag ska förklara mer än att det är smått häftigt och passar väldigt bra. Även den scen då en av paret får sin hand uppskuren är smått häftig och det må även hända att det är lite humoristiskt. Speciellt hur attacken genomfördes och vad som hände tidigare.

Vill du se något som överaskar och något som känns annorlunda. Se då A perfect getaway. Plus i kanten för att gamle hunken från Hitman (Timothy Olyphant) som levererar mycket gott. Även en helt otippad rollinsats från Steve Zahn görs som jag blev imponerad av. Har tidigare bara sett mannen i diverse komedier men här gör han en grym presentation av sig själv som galen djungelman. Även Resident Evil bruttan Milla Jovovich gör en klart bättre insats i djungeln än i Raccoon Citys förorter. Bättre men inte mer.

Om något negativt ska skrivas (ska det?) så är det väl att filmen var lite för kort. Hade gärna sett lite mer från alla i andra scener. Det kunde ha klippts på andra sätt och inte sparats på krutet här och där. Nu kändes det som om filmens sista 20 minuter genomfördes väldigt halvdant jämt mot filmens inledning och mittenparti. Men man kan inte få allt alltid. Tyvärr.

7 av 10

Med tandpetare.

Nu har jag sett Avatar. Filmen som enligt många blivit ”världens bästa film”. Som om självaste gud hade kommit ner och serverat en ny runda popcorn efter filmen. Tyvärr fick jag aldrig uppleva Avatar på en biograf med ett par nördiga 3d brillor. Utan istället fick vår gamle Sony HD-ready presentera denna trollbindande film. Jag är nöjd av vad James Cameron under all dessa år kommit fram till. Fast någon perfektion är det inte tal om.

Men om det är något Avatar lyckas med på nästan samtliga punkter är det just att trollbinda mig som tittar. Pandora är mycket vacker och en inbjudande värld. En otroligt vacker presentation i både filmade och datoranimerade scener (som går hand i hand med varandra) i den snyggaste 3d-teknik jag någonsin sett på film. Även fast bildkällan här inte är av klass A så är det klart att Avatar är den mest färgsprakande värld.

Avatarerna är snygga. Eller nja, somliga mer än andra. En del Avatarer efterliknar sina mänskliga partners ganska väl. Och det måste kännas bra skönt för den rullstolsburne huvudpersonen Jake Sully (Sam Worthington) i filmen att få sträcka på sina 2 meter långa Avatar ben och kasta sig ut i djungeln. 

Det är det som är filmens röda tråd mer eller mindre. Människorna ska infiltrera sig hos Navii folket med hjälp av att maskera sig själva som Naviis. Då i form av Avatarer som styrs med mänskliga tankar i en gelétub med högsta kvalité på optisk fiber. Om ens det. Snabbt går det och slowdowns är det inte tal om. Så vidare du inte råkar vakna upp. Då bryts signalen mellan människa snabbare än snabbast.

Undertecknad njöt så det stod härliga till stora delar av vistelsen på Pandora. Det var magiskt att se vad James Cameron har haft innanför pannan och hur han styrt och ställt för alla medverkande. Om Cameron ska handplockas som ett geni låter jag vara osagt. Gubben har helt klart fantasin som krävs för att sätta sprätt på alla dessa hundra miljoner för att sedan skapa något så fantastiskt.

Vi har sett liknande manus förut, men det har ingenting med Avatar att göra. För Avatar gör saker helt rätt på sitt sätt. Visst kan du dra likheter hit och dit. Huvudsaken är att man kan leverera en filmisk upplevelse som underhåller. Frälst ska jag inte säga att jag blev. Däremot vet jag att Avatar gav mig tillräckligt med gåshud, njutning och grafiska orgasmer så Transformers får ställa sig i farstun. Ensam.

Avatar är stundtals briljant, tillräckligt originell och så in-åt-galet vacker. Skådespeleriet var inget som stack ut. Berättandet var skönt, tempot lika så, känslan som Avatar gav om att människan ska ge sjutton i att lägga näsan i blöt där den inte hör hemma var stark. Vi har som sagt sett detta förut i andra tolkningar men i Avatars fall gjordes det annorlunda och med det riktigt bra.

Avatar har det mesta för att trollbinda. En fantastisk stark känsla av att man reser in i en annan värld. Långt bortom vår egen. Under flera av Avatars stridsscener blir jag som bortblåst för att det är så bra och så välgjort (se och lär Transformers)

Avatar lever på specialeffekter och alltför många gånger tycker jag det tar överhand från skådespeleriet. Antagligen är det meningen men jag har svårt att se en bra prestation från en blå Navii. Jag får tänka att det är en person bakom, vilket det i sin tur är, men som inte får komma fram ordentligt. 

Jag hade gärna sett filmen i 3d. Men jag är tveksam till att det hade fått mig att höja betyget. Berättarmässigt var Avatar en fullpoängare. Utseendemässigt lika så. Men allt är inte guld som glimmar. Ville gärna ha den där känslan, den där mäktiga känslan av att nu hettar det till på allvar. Den där pampigheten fanns inte på samma sätt som jag hade förutspått. Sedan är jag tveksam till musiken och ljudeffekterna. Det jag såg var mer förbluffande än den jag hörde. Så där måste jag faktiskt klappa Transformers på axeln för ha en aningen starkare ljudbild.

8 av 10

Inte ett skvatt faktiskt. Detta är enligt mig helt fysiskt och vetenskapligt omöjligt. För att något ska förflyttas så måste detta något beröras av någon fysisk person. Eftersom ”spöken” eller ”andar” inte kan greppa saker, förutom med Telekenesi men frågan är ens om det är möjligt. Möjligen i framtiden med en Motion-Capture liknande apparatur.

Paranormal Activitys var en intressant och ibland underhållande film. Jag vet inte varför man det onaturliga och oförklarliga är ett alltid lika intressant ämne. Det är egentligen mörkret som attraherar mig. Vad som göms eller vad som kan finnas i det. Ordet kan. Tydligen ska Paranormal Activitys vara baserad på verkliga händelser. Möjligen om det var så att en full kvinna eller man. Eller ännu mer troligt om det var en psykiskt sjuk person som trodde på spöken var efter henne. Men att det faktiskt skulle varit ett spöke. Då är det större chans att Runar är efter henne.

Huvudpersonerna är Mika och Katie som bor i sitt hus och under 24 dagar får vi följa med bakom och framför kameran. Ingenting ska tydligen vara trickfilmat i Paranormal Activitys, något som jag starkt tvivlar på, utan snarare är det After Effects som sått för en stor del av jobbet med specialeffekter så som skuggor eller märkliga ljudeffekter. Katie och Mika spenderar mycket tid i sängen, men det händer inget som barn inte borde vittna till.

Natt efter natt händer det märkliga saker i sovrummet och Katie går bland annat i sömnen, vilket kan vara helt normal (jag gjorde det själv under tonnåren) och hennes pojkvän Mika hittar henne en natt ute på en av utemöblerna. Detta scenario med märkliga ljud och en spökliknande känsla återtar nästan varje natt. Fast på dagen sker ingenting. Spöken, gastar, andar tycker inte om att busa på dagen helt enkelt. Något annat är ju helt otänkbart.

Några märkliga saker i Paranormal Activitys (som även var bra trickfilmat) är när Katie vaknar upp, slits ner från sängen och släpas ner för trapporna ner till undervåningen. Skriken vill inte ta slut och Mika rusar efter och det enda man hör är flera minuters skrik. Aj, mina öron. En annan märklig och något häftig trickfilmning är när fotsteg hörs i trappan för att sedan avta till att någon springer in i sovrummet och smäller igen dörren. Givetvis ser vi ingenting utan vi får nöja oss med endast ljudet. Plus stön och skrik från Mika och Katie.

Så här pågår det. I början ingenting för att det sedan stärks och stärks ju längre in i filmen vi tar oss. Jag blev inte rädd en enda gång under hela filmen. Men visst satt jag limmad i soffan och tyckte det hela var riktigt intressant från stund till stund. Det onaturliga intresserar mig även om jag inte tror det finns på riktigt (som de i filmen gör) så kändes mycket av det som hände i filmen ”äkta” bakom allt vad After Effects heter förstås.

Även fast Paranormal Activitys var intressant och underhållande till och från (fast på fel sätt) så kan jag inte hjälpa det faktum att jag blev väldigt besviken på slutet och hur allt artade sig. I filmens sista stund som varar 5-10 minuter blir allt magplask. Slut på idéer och innehåll. Paranormal Activitys kunde gjort bättre och gett oss ett avslut med ett ”hmm oj!” istället för ”men va?” som den nu tyvärr gjorde. I slutändan så gav Paranormal Activitys mig ingenting förutom att jag nu är mer säker än tidigare på att inget av detta existerar. Blaj trams.

3 av 10

Nej men se där. En spricka i glaset. Givetvis måste det vara gjort av ett spöke. Vad annars?

Filmen Dread tar upp ämnet skräck på tapeten igen då vi får följa ett par Amerikanska skolungdomar i ett skolprojekt. De ska ta reda på vad det är som skrämmer oss till det yttersta. Vad får oss att svettas, känna obehag samt panik? Namnet Dread är synonymt med bland annat extrem rädsla.

En mörk ton sköljer över Dread och allt känns smutsigt och för att inte tala om verkligt. Blev imponerad av hur pass äkta allt kändes från reaktioner, blod, stämning till känslor. Mycket av detta är säkert uppskruvat till max (brukar vara så i film) men jag tycker ändå ”hollywood” stämpeln är obefintligt liten.

Varje karaktär i Dread spelar in i den röda tråden. Som för övrigt inte alls är svårbegriplig på nått sätt. Det gäller dock att sätta sig in i handlingen för att inte tappa fokus då det är många dialoger att hänga med i. Samt en del historier som gräver djupt in i var och en. Några scener och dialoger var lite för komplicerade och lite utanför filmens röda tråd. Inget som påverkar helheten dock.

Skolungdomarnas projekt börjar som ett oskyldigt men väldigt intressant sådant. Skräck är ett ämne som berör många och framför allt en av huvudpersonerna, Quiad (Shaun Evans), som varit med om ett tragiskt mord som barn. Han är mycket målmedveten om att luska i personers mörka vrår. Han motiverar i sin tur Stephen Grace (Jackson Rathbone) och Cheryl Fromm (Hanne Steen) att över huvudtaget göra projektet möjligt. De tre vännerna sätter genast igång.

I projektet löper intervjuer med folk från skolan men även projektledarna får dela med sig av sina minnen. Intressanta historier bygger upp filmen och hur allt knyts ihop är gjort på ett väldigt snyggt och faktiskt ett nyskapande sätt. Jag hade inte några förväntningar (och bäst var väl det) på Dread men den överraskade ordentligt. På ett överraskande positivt vis.

En del scener i Dread är så  magstarka att till och med jag måste blunda med ena ögat. Det är hela tiden så intressant att det är svårt att inte stirra in i teven och följa allt som händer och rör sig. Dread gör något så otroligt bra som många skräckfilmer på senare tid (förutom första Saw filmen) inte gjort och det är att endast livnära sig på en smutsig och verklig fasad. Detta kan faktiskt mycket möjligt ske i verkliga livet. Vilket vi såklart hoppas på att det inte gör.

Första Saw gjorde det lite annorlunda och Dread tar allt till en ny nivå vilket är roligt att se. Och jo några scener är speciellt magstarka som sagt så har du ett svagt sinne eller känner du dig mindre mogen inom skräck så kanske du bör se filmen i dagsljus eller med en kompis. Håll gärna handen. För här blir det blodigt, slafsigt och köttigt den saken är glasklar.

8 av 10

Två polismän tar sig ut med båt till en märklig ö långt bort från civilisationen. En av polismännen är sjösjuk och spenderar första scenen inne i båtens primitiva dass. Polisen heter Teddy (spelad av Leonardo DiCaprio)  Daniels och Teddys partner Chuck (spelad av Mark Ruffalo) står ute på däck och suger i sig havsbrisen. Dessa två polismän är på ett uppdrag för att leta reda på en förrymd fånge (patient) i ett mentalsjukhus på ön Shutter Island. Den förrymda patienten, en kvinna, bestämde sig för att fly mitt i natten och ingen såg henne rymma.

Teddy lider av trauma från hans tid i andra världskriget tillsammans med minnena av sin döde hustru. Teddys kollega Chuck vet till en början inte om detta. Inte heller vi som ser filmen. Teddys förflutna är en viktig pusselbit i Shutter Island och gång på gång får vi se bilder från Teddys andra världskrig. Vi får också i Teddys drömmar se hans döde hustru flera gånger. Hon säger hela tiden saker till Teddy och detsamma gör Teddy till henne.

Shutter Island gör en sak mycket bra och det är att bjuda in oss tittare. Det är meningen att vi ska känna oss vilseledda, oroade, spända och tankspridda. Vi ska få oss en uppfattning om vad som händer på Shutter Island för att sedan bilda oss en egen. Min uppfattning om vad som händer på Shutter Island är väldigt mörk. Det var omöjligt under filmens första 2 timmar att säga vad som var sant respektive lögn. Musiken, rollfigurerna, stämningen och själva platsen (en ö mitt ute i havet långt, långt bort från närmaste Pressbyrå) är bra obehagliga. Idéen med patienter i olika hus med olika säkerhetsanvisningar är svettframkallande. Jag menar, vem vill ens vara på samma ö som patienterna på avdelning C?

Leonardo DiCaprio gör en grym insats som Teddy. Teddys roll är en hård fasad blockerad av hemska trauman från andra världskriget och hans döde hustru. Man känner verkligen empati för mannen. Mark Ruffalo gör även han en minst lika trovärdig insats som Teddys kollega Chuck. Chuck är själv lite tankspridd och ovan när han först kommer till Shutter Island och vi ser direkt att detta är killens första riktiga uppdrag.

Övriga roller och prestationer från skådespelare görs också bra. Alla är trovärdiga samt intressanta. Rollerna passar in i miljön på Shutter Island och hela tiden får jag en känsla av att alla försöker vilseleda Chuck och Teddy. Det verkar som om någon eller några vill gömma något på Shutter Island. Detta ”något” ligger Chuck och Teddy på spåret. Den förrymda fången är inte allt som Teddy letar efter. Det är inte heller det hans problem bottnar i.

Shutter Island tillhör inte dem mest underhållande filmerna i världshistorien. Fast det är inte meningen. Shutter Island är en mörk, mörk film som varken ska skrämma likt The Grudge (limpskivor i ansiktet) eller sätta ärr i själen hos oss som tittar. Shutter Island är spännande och lämnar direkt spår av något kommer hända. Frågan är vad? Shutter Island ska framkalla rysningar, obehag och ge ett mer verkligt scenario istället för ett mer övernaturligt.

Jag sitter på helspänn från bildruta ett till slutet och flera gånger rycker jag faktiskt till. Just för att jag är så inne i handlingen att ingenting förutom enstaka scener kan rubba mig. Jag älskar hur blandningen av andra världskriget och Shutter Island går hand i hand. Det ger en otrolig mystik och samhörighet på något vis. All fakta om psykiskt sjuka patienter och experiment på människor är bra obehaglig och det som Shutter Island som film livnär sig på. Allt känns äkta, orent och som om det skulle kunna vara helt sant.

Musiken ska ha tummen upp och det ska även ljudeffekterna. Allt klingar perfekt med Shutter Islands plats, människor, tema och ja allt osar mystik och framkallar rysningar. Minns väl en scen (utan att avslöja något vitalt) ur en av Teddys många drömmar då han går vid flera gamla tåg. Allt är fryst till is och det ligger mängder av frusna kroppar i och utanför tågen. Detta var något som jag kände obehag i. Egentligen finns det ingenting att klaga på för min del gällande Shutter Island. Jag hade inte förväntat mig något eller tänkt så mycket. Och det var nog bäst. Hade nog gärna velat se slutet på ett annat sätt, fast egentligen inte för slutet bjöd på en ordentlig cliffhanger som verkligen inte kunde föreställas i början av filmen.

Därför får det bli ett högt betyg, ett mycket högt betyg, då Shutter Island har det mesta (om inte allt) för att fängsla och lamslå mig i biostolen under mer än 2 timmar. Den är inte perfekt, men vad är det sen då? Shutter Island gör det den ska och den gör det väldigt bra. Leonardo DiCaprio gör stora delar av filmen och Shutter Island lyckas överaska med nya sätt att skrämmas med hjälp av mystik och musik som tyngsta vapen. Två ord. Mycket bra.

10 av 10

Dra mig ner till helvetet eller drag me to hell som originaltiteln heter innehåller sjuka samt långtråkiga försök till att uppnå skräckorgasmer. Nåväl, några scener roar ordentligt men knappast i det syfte som var tänkt från början. Istället skrattas det så det står härliga till. Speciellt under den scen då den tokiga gumman anfaller med löständerna. Kan inte låta bli att le när jag tänker tillbaka på det.

Alison Lohman spelar den tystlåtna bankkvinnan Christine Brown som en dag besöks av en gammal tant med svåra ekonomiska bekymmer då hennes hus riskeras att tas om hända av myndigheter. Hon bönar och ber på golvet inne i banken att Christine ska ge henne uppskov för ett nytt lån. Men något sådant är det inte tal om säger chefen. Den gamla tanten får lämna banken utan varken pengar eller hedern med sig.

Tanten  går senare till attack mot Christine när hon ska ta sig hem. Tanten har tagit sig in i Christines bil och nu hettar det till ordentligt. Så pass mycket att löständerna flyger ur den gamle tantens mun. Men Christine lyckas köra ut tanten från bilen men slutet är inte speciellt gott för Christine som får en förbannelse över hennes axlar tack vare den gamle gumman. Efter den stunden går allt åt helvete.

Egentligen är det inget större fel på skådespeleriet i Drag me to hell. Det är hur filmen berättas och hur scenerna bygger upp förväntningar som är problemet. Jag kan inte ta scenerna på allvar när det väl gäller. Jag menar, hur troligt är det att ett lik spyr upp gammal socker dricka? Och vad är det här med löständerna som flyger i slowmotion? Har regissören en fetisch av just den skolan? Om det är någon scen som jag tyckte var obehaglig i denna skräck/komedi så var det sista scenen på tågstationen. Det gick neråt helvetet rent ut sagt.

Rekommenderas inte utan lägg pengarna och tiden på något annat som faktiskt är sevärt. Fast vill du få dig ett gott skratt så visst!

2 av 10

Det blev sköna två timmar och fyra minuter där i biosalongen tidigare i kväll. JW (eller Johan) fick möta den farliga framgången och den mörka verklighet som många oss människor blundar för. För att passa in så låtsas Johan att han har pengar och för att passa in hänger han med rätt personer. Sanningen är en helt annan dock. Johan lever knapert med knappt pengar till mat på kontot och bor skitigt med en rätt så slitsamt livssituation.

Johan kommer i kontakt med fel personer då hans chef erbjuder honom ett annat jobb för si och så mycket pengar. Johan vill inget hellre än att passa in i sitt rika umgänge så pengar lockar. Pengar som i själva verket inte finns. Bara toma lov ord. Inte heller blir det lättare när maffian kommer in i bilden och förklarar krig mot Johans arbetsgivare och det fuffens som pågår och komma skall.

Självfallet blir det en skopa kärlek också i Snabba Cash. Vad vore en historia utan kärlek? Johan träffar en rikemans brutta som visar sig vara riktigt förtjust i Johan. Olyckligtvis blir Johan lite tillbakadragen av hans situation och det är fullt förståeligt. Men tjejen får inget veta. Såklart. En annan typ av kärlek, och en mer vacker sådan, blir det när maffia killen Mrado kommer in i bilden.

Mrado har en liten dotter som han älskar, men det är inte lätt när ens arbetstider eller arbetssituation är annorlunda en vanlige Svensson och därför ställer det såklart till en del problem. Men Mrado gör ett bra jobb tycker jag och stunderna med Mrado och hans lilla dotter är för mig filmens högpunkter. Det var en stund på ett hotell som Mrado hamnade i gräl med sin lilla dotter. Hon ville inte att han skulle gå så hon sprang efter honom och klängde fast sig vid hans ben. Då tog han upp henne och föste henne till sängen lätt som en fjäder.

Snabba Cash kändes inte som en typisk Svensk film. Det märktes på flera punkter men en speciell punkt var hur tre olika historier mötte varandra och gick så smort in i varandra. Klippningen var bra utfört och jag upplevde aldrig några osammanhängande scener eller störande moment. Dialogerna var oerhört starka och bra utfört. Tänker speciellt på Mrado då jag snabbt fick honom som en favorit. Mrado gjorde ett skickligt jobb med att spela ond och hård med sina maffia kompisar samtidigt som han var mjuk och pappa mot sin lilla dotter.

Jorges historia från fängelset till slutet är också intensiv och medryckande. Man känner någon sorts saknad för honom. Han har det illa ställt med sin familj och vill inget hellre än att vara dem nära. Scenen då Jorge och Johan sitter på taket och spelar musik och har en trevlig stund är härlig. Också den scen då Johan räddar Jorge nästan precis i början av filmen. Han kommer även till undsättning på ett lite mer udda sätt senare i filmen. Tror Jorge och Johan skulle bli bra vänner.

Tidigt i filmen på en toalett då Mrado går lös på två vakter är också en stark och skickligt utformad scen. Här märks det att Svensk film kan göra aktionscener likt Amerika (om inte bättre i vissa fall till och med) bara man lägger lite krydda på. Fler aktionscener bjuds det på, kanske inte lika hårda eller snygga, men nog blir det mycket pang-pang och slag-slag allt.

Om inte Snabba Cash hade varit så intensiv med tre historier sammanslutna till en och samma. Hade jag nog inte höjt så mycket på ögonbrynen. Allt har en baksida. Oavsett om det handlar om den kriminella sidan eller den mer lojala mot samhället sidan. Även fast man är en mördare likt Mrado eller rymling som Jorge så har man känslor och älskar sin familj över allt annat. Det var en skön förmedlad känsla till oss biobesökare. Karaktärernas liv och deras val väger tungt i Snabba Cash och det är tack vare dem som filmen över huvudtaget har något bra att erbjuda.

Jag gillade Snabba Cash. Även om det inte är den bästa Svenska filmen eller film jag sett i mitt liv så är den absolut en film jag rekommenderar alla att se. Svensk film mår bra nu och det märks. Bäst i Snabba Cash var Mrado och stunderna med hans dotter. Det var länge sen jag blev så pass rörd i en biosalong.

8 av 10

Ett gripande Svenskt drama där den kvinnliga väktaren Eva (Malin Crepin) stöter på den manliga polisen Erik (Joel Kinnaman) under en vanligt rutinuppdrag. Det slår gnistor från första stund då de två ses i rutan. Problemet med Eva är att hennes världsbild är något annorlunda än Eriks.

Eva döljer en mörk och obehaglig barndom fylld av ångest, smärta och vridna scenarior. Hennes vardag går ut på att arbeta och att låtsas att allt är bra. Dock så vet ingen att Eva egentligen är beroende av Heroin. Sedan länge tillbaka. Sedan hon var fjorton. Ingen vet, absolut inte Erik.

Men ju närmare Erik och Eva kommer varandra uppstår det ena problemet efter det andra. Eva tampas med att fortsätta arbeta på som vanligt och att inte bli upptäckt. Dock så inträffar det oväntade under en helt vanlig larmkontroll på ett daghem och det får oanade konsekvenser för Eva. Speciellt sen när Erik är så pass inne i Evas liv att varken han eller hon vill lämna det. Det är i det här ögonblicket kärleken verkligen ställs på prov.

I skuggan av värmen är en rörande samt gripande film. Svensk film när den är som vackrast. Skådespeleriet är på topp. Både från Eriks och Evas rollfigurer. Det märks att alla har gått in för att lyckas återspegla en mycket mörk verklighet för att göra oss tittare nöjda. Och det lyckas! I skuggan av värmen är skickligt gjord och stundtals är den mycket obehaglig.

Även om det inte är en stor sak i det hela så tycker jag filmen borde varit lite längre. Historien är gripande och jag fastnade direkt. Skådespeleriet vid sidan om Erik och Evas prestationer tycker jag det kändes lite stramt under vissa scener. Kanske för att det inte låg i fokus. Vad vet jag. Ut över det finns det inte så mycket annat att dra ner helhetsbetyget till. Bara musiken får ett stort plus i kanten. Mästerliga ljudspår må jag säga!

9 av 10 – Mycket, mycket bra!